Alltså, det är så svårt det här... vet inte riktigt hur jag ska börja.
Det känns jobbigt att tänka på dig, känns jobbigt att se saker som har med dig att göra ploppa upp hela tiden och det känns fruktansvärt att vi inte pratar mer.
Efter det som hände sist så har vi knappt snackat, även fast vi förlåtit varandra och lagt det där bakom oss.
Har försökt, men du verkar inte vela ge något tillbaka. Så det är det såhär det ska sluta ?
Jag minns då vi gick i 7:an. Du slutade höra av dig och svarade inte när jag ringde. Minns tiden då jag låg och grät nästan varje natt för att du slutat höra av dig. Bara jag tänkte på gamla minnen så föll det en tår. Vet inte varför jag gick tillbaka till dig om och om igen. Tror du helt ärligt jag är den personen som alltid finns där även fast du behandlar mig som skit. Du hör av dig då det passar dig. Sen när det blir bra far det in i samma visa igen.
Vet faktiskt inte om jag vill ha dig tillbaka. Även fast jag haft dom roligaste ögonblicken i mitt liv med just dig så vet jag faktiskt inte. Vill ju inte ha med någon att göra som jag duger för ibland? Men kom inte om någon månad och fråga om vi ska träffas, nej för då är det försent, och det är det redan nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar