Jag är så sjukt glad att jag har mina vänner. Vet faktiskt inte vad jag skulle göra utan dom. Något som dom är bra på är att muntra upp en om man känner sig nere. Ni vet vilka ni är tjejer.
Jag vill inte tänka på det, men jag vet att det snart är dags. Prata med syv, välja det stora steget och allt det där, och framför allt skiljas från sina vänner. Det är nog bara att inse att det inte är länge kvar. T.e.x ikväll. Vi hade kokat te, låg i soffan med massa kuddar och tända ljus och snackade om allt. För stunden kändes allt så bra.
Samtidigt som jag längtar så mycket efter att träffa nytt folk, börja på en ny skola och börja i en annan stad, samtidigt som jag har en helt underbar klass som man kan vara sig själv i till 100%. Allt känns nästan för tryggt, nästan för bra. Då jag tänker på skolavslutningen i 9:an börjar jag må dåligt, och att det inte alls är så länge kvar känns inte bättre.
Jag hoppas mer än allt att vi kommer hålla kontakten för alltid. Även fast vi kommer bo i olika städer, kanske till och med i olika länder så vill jag att ni ska veta att jag verkligen bryr mig om er, och älskar er. Ni får mig att må bra, skratta och orka upp ur sängen varje morgon.
Men man inser väll inte hur bra man har det fören man mister det..
Mister är väll kanske fel ord, men skils åt.
Ni är bäst, kom ihåg det Y
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar